Hoppas på tur

Vad har hänt sedan sist? Förra helgen var jag på SRC's seminarie och uppfödarträff i Göteborg. Supertrevligt som vanligt att träffa sina vänner och bara prata katt en hel helg.

Vad är det jag hoppas ha tur med då? Jo våra honor har äntligen efter låååång väntan kommit igång och löpa. Det började med att Carrie satte igång och det med besked, typiskt tänkte jag att hon är den som löper eftersom hon inte har någon parning planerad. Löpande honor tycker jag är urjobbigt:-). Skrik skrik och detta kissande. Carrie skrek till och med så mycket så att Luna har lärt sig att säga -"Mjau". Hon kan inte många andra ord men mjaua och säga katt kan hon:-).
Men inget ont som inte har något gott med sig, Carrie drog nämligen igång Diva som fick åka till vackra Belino. Han har verkligen utvecklats kanonbra, brett och fint huvud, STOR är han och så trevlig. Belino var kärlek vid första ögonkastet när både jag och Jörgen såg honom som liten kattunge på hans första utställning. Att vi därför fått chansen att komma med Diva till honom känns jättekul. När vi väljer hane går vi naturligtvis väldigt mycket på kvaliteter och hur vi tror hanen kommer matcha våra honor MEN vi går även mycket på hjärta. Det vill säga att vi har fastnat för hanen även på ett känslomässigt plan.
Vi får se om det blir något då Diva tyvärr är ganska svårparad och lägger sig.

Även Pammi har kommit igång att löpa. Igår när vi hade tänkt åka med henne blev det tyvärr värsta snöstormen så det gick inte att bege sig ut med bilen. Usch så sur jag blev. Men tack och lov var vädret bättre idag och jag klev upp 05.30 i morse och åkte iväg med henne så att jag kunde vara tillbaka med bilen till kl 8 då Jörgen behövde den för att åka till jobbet.
Får väl se om hon har hunnit komma ur löp eller hur det går för henne hos Morris. Även han en hane med riktigt bra kvaliteter och trevligt temperament. Pammi är 2,5 år nu så det är hög tid för henne att få sin första kull.

Nu blir det ju ALDRIG som man har planerat, men det hade varit riktigt bra om Diva blev dräktig och Pammi fick sin kull en vecka efteråt. Jag tycker alltid det är lite nervöst första gången en hona ska ha kattungar, innan man vet att hon har bra modersinstinkter och bra med mat. Diva vet vi ju att hon är en exemplarisk mamma som säkert skulle kunna rycka in och hjälpa till med Pammis bebisar om något skulle gå fel och tvärtom också förstås.

Har haft en del funderingar nästan existentiella skulle man väl kunna kalla det kring uppfödningen senaste veckan. Tycker ofta det kan vara så när man åker iväg på seminarie/uppfödarträffar, det drar igång så mycket tankar hos en.
På både gott och ont har jag så mycket känslomässigt engagemang, hjärta, tankekraft och funderingar inblandad i uppfödningen. Jag blir nervös, orolig, glad, stressad, kritisk, lycklig osv i en enda salig blandning. Många gånger kan jag tycka att detta blir väldigt jobbigt och önska att jag bara kunde "ta" en kull som många verkar kunna göra, utan att lägga ner så mycket känslomässigt och utan att vara så noga och petig med allt. Många gånger har jag tänkt -"Men Lotta, det här är faktiskt ett intresse och det ska vara roligt och lättsamt". Inte kännas betungande. Men jag tar uppfödningen på största allvar och är väldigt ansvarstagande. Faktiskt så hade jag bestämt mig innan jag träffade Jörgen att jag inte skulle bli uppfödare, just därför att jag tyckte det innebar sådant stort ansvar, ansvar mot rasen, mina katter och mot kattungeköpare. Jag funderade mycket på vad jag kunde tillföra. Men med Jörgen fick jag ju uppfödningen "på köpet" och med Jörgens stöd och långa erfarenhet kändes det helt rätt att bli uppfödare. Och jag ångrar mig absolut inte, att vara uppfödare ger mig faktiskt så himla mycket. Det är kort och gott så spännande, utvecklande och givande att jag trots i perioder tycker det blir jobbigt, nog har tänkt mig vara kattuppfödare resten av mitt liv.
Jag måste helt enkelt bara tänka på att vissa saker kan jag inte påverka då mitt intresse består av levande varelser. De blir sjuka, dör, honor blir inte dräktiga, planer går i stöpet, förlossningar kan bli komplicerade, kattungar dör/blir sjuka, kattungar behöver stödmatas, du hittar inte någon hane att para med, honorna löper inte osv.

Då och då brukar jag faktiskt fundera ordenligt på om jag vill fortsätta vara uppfödare eller inte. Inte helt sällan efter att något väldigt jobbigt eller chockerande hänt. Väga för och nackdelar, positivt och negativt mot varandra. Det är faktiskt något jag tycker alla borde göra lite då och då. Det är aldrig fel att reflektera och bli påmind om varför man faktiskt håller på med det man gör. Fast det gäller ju förstås egentligen allt i livet:-).

Att livet som kattuppfödare skulle vara glamouröst och bara puttinuttigt och gulligt med kattungar kan man ju bara glömma. Folk skulle bara veta hur mycket tid, pengar och känslomässigt engagemang man lägger ner.