Helt plötsligt kände jag för att blogga lite:-).
Har haft en riktigt tuff vår. Du inser helt plötsligt när alla planer blivit grusade och allt gått åt skogen hur himla viktigt detta med uppfödningen är. Uppfödningen är verkligen en stor del av vem du är och jag kan lugnt säga att jag under hela våren känt mig "halv". Det har verkligen känts som att en stor del av mig gått förlorad. Inget har känts riktigt roligt. Har inte haft något alls "kattrelaterat" att se fram emot. Jag tror nog att alla som varit i samma sits vet vad jag pratar om.
Resultaten på Pammi var att hon hade Streptokocker grupp C uppe i äggstockarna. Själva livmodern var steril. Så veterinären trodde inte att det var något som smittat i katteriet, eftersom bakterierna satt så långt upp, men det kan man ju förstås aldrig riktigt veta.
Men nu lämnar vi det tråkiga bakom oss och blickar framåt.
Vi har bestämt oss för att ta nya tag och ett par nya honor ska införskaffas, när vi hittar något bra.
Planen var att våra tre honor skulle gå i avel ett antal år framöver och att det skulle vara alldeles lagom. Men eftersom det inte blev enligt våra planer har vi bestämt oss för att omplacera de yngsta honorna Pammi och Carrie.
Vi omplacerar helst inte våra katter men med tanke på hur saker och ting blev och vi är tvungen att bygga upp vår uppfödning helt från början med nya avelskatter så har vi tagit det beslutet.
Pammi har redan flyttat till några kompisar och verkar trivas bra. Familjen har en liten chihuahua sedan innan och hon har "tagit över" hela familjen bara och tror att hon är den som bestämmer:-). Väldigt tråkigt att släppa denna megapersonliga katt som var Lunas allra allra bästa kompis. De lekte och mös hela dagarna. Men hon får det jättebra och det känns förstås bra att hon flyttat till kompisar.
Luna har blivit bästa kompis med Diva istället som får stå ut med hennes kramar och pussar:-).
Carrie ska kastreras och omplaceras om vi hittar något passande hem till henne. Hon är verkligen supersnäll men med mycket spring i benen och hon älskar att vara ute i kattgården, så jag har lite svårt att tänka mig att hon skulle trivas i en liten lägenhet.
Hon skulle nog trivas kanon på en liten gård.
S*Pax' Domini blev Best In Show med alla domarrösterna på Sviss utställning i Trelleborg. Det var verkligen jätteroligt! Ska bli mycket spännande att se vad han kommer lämna efter sig i avel så småningom.
Syster Diella är dräktig och även där ska det bli mycket spännande att se vad det blir:-).
Ja, det var en liten lägesrapport härifrån.
måndag 21 juni 2010
måndag 12 april 2010
Utställning i Malmö
I dag tänker jag faktiskt börja bloggen med lite roliga nyheter så tar vi det tråkiga sedan:-). I lördags var vi på utställning med vår egen Amor. Han var inte utställd på två år så det var faktiskt riktigt roligt att damma av honom. Han verkade tycka att det var riktigt roligt att komma iväg på utställning och gosade och myste över att få ha familjen för sig själv en hel dag. Vi åkte hela familjen och det gick riktigt bra. Barnen tycker ju om att komma iväg på utställning. De älskar ju katter lika som sin mamma och pappa.
Amor fick sitt CAPIB och skötte sig fint. Det är allt man kan önska. Nu är han stoppad och vi måste åka till Norge eller rabiesvaccinera honom. Får väl se om det dröjer två år till innan han blir utställd igen:-).
Med på utställningen var även S*Pax' Domini som tävlade som vuxen hane för första gången. Han fick CAC,BIV,NOM båda dagarna. Snacka om att man blir stolt! Det var så roligt att träffa honom igen, det var tre månader sedan jag träffade honom senast och det hade hänt en hel del med honom. Han hade fått härlig substans i kroppen och jag bara älskar hans ögon, han har så vackert uttryck! Domini eller Mini som han kallas har verkligen en alldeles speciell plats i hjärtat. Han vägde bara 54 gram när han föddes och vi trodde aldrig att vi skulle få honom att överleva. Men vilken fighter han visade sig vara. Vi stödmatade honom ett par dagar och sedan var han den som haffade den bästa tutten, syskonen hade inte en chans:-).
Det ser förresten rätt coolt ut när han sitter i utställningsburen tillsammans med sin bästa kompis, en svart oriental som är ungefär lika gammal.
I torsdags blev Pamona kastrerad. Allt gick bra men hon var lite hängig några dagar efteråt. Hennes livmoder såg inte alls bra ut och veterinären var i princip hundra på att det var hormoniellt och inte bakteriellt. Diagnosen blev pyometra. Livmodern är i alla fall ivägskickad till SVA för analys.
Det var allt för idag....
Amor fick sitt CAPIB och skötte sig fint. Det är allt man kan önska. Nu är han stoppad och vi måste åka till Norge eller rabiesvaccinera honom. Får väl se om det dröjer två år till innan han blir utställd igen:-).
Med på utställningen var även S*Pax' Domini som tävlade som vuxen hane för första gången. Han fick CAC,BIV,NOM båda dagarna. Snacka om att man blir stolt! Det var så roligt att träffa honom igen, det var tre månader sedan jag träffade honom senast och det hade hänt en hel del med honom. Han hade fått härlig substans i kroppen och jag bara älskar hans ögon, han har så vackert uttryck! Domini eller Mini som han kallas har verkligen en alldeles speciell plats i hjärtat. Han vägde bara 54 gram när han föddes och vi trodde aldrig att vi skulle få honom att överleva. Men vilken fighter han visade sig vara. Vi stödmatade honom ett par dagar och sedan var han den som haffade den bästa tutten, syskonen hade inte en chans:-).
Det ser förresten rätt coolt ut när han sitter i utställningsburen tillsammans med sin bästa kompis, en svart oriental som är ungefär lika gammal.
I torsdags blev Pamona kastrerad. Allt gick bra men hon var lite hängig några dagar efteråt. Hennes livmoder såg inte alls bra ut och veterinären var i princip hundra på att det var hormoniellt och inte bakteriellt. Diagnosen blev pyometra. Livmodern är i alla fall ivägskickad till SVA för analys.
Det var allt för idag....
måndag 29 mars 2010
Vår uppfödning gör ett ofrivilligt uppehåll
Pammi var ju till veterinären i torsdags och tyvärr såg hennes livmoder inte alls bra ut. Hon hade förtjockningar och förändringar på livmodern. Hennes avelskarriär är över innan den ens börjat. Hennes chanser var minimala att kunna bli dräktig och om hon mot förmodan skulle bli det skulle hon inte kunna klara av att bära kattungarna tiden ut. Så nu ska även Pammi kastreras i nästa vecka.
Detta blir vår tredje hona på några år som blivit infertil på grund av livmoderförändringar/ glandulärcystisk hyperplasi/ livmoderinflammationer.
Snacka om maximal otur!
Vi har ingen som helst anledning att i dagsläget misstänka att något virus eller bakterier ligger bakom detta. Inga konstigheter hittades med Divas prover, inte ens förhöjda värden av e-coli som ju är vanligt i katterier. Pammis livmoder kommer att skickas till SVA för analys så får vi se om de kan hitta något. Man vill ju förstås ta reda på om det finns någon anledning till detta, men antagligen beror det bara på ren och skär otur. Vi har inte gett våra honor P-piller men de har av olika ofrivilliga anledningar inte parats tidigt dvs. i samband med deras första löp. Det är väl en gemensam nämnare de har.
Hädanefter kommer vi para våra honor så fort de blir könsmogna. En dräktig livmoder är en frisk livmoder sägs det ju och jag tror i mångt och mycket det stämmer. Risken är stor att man äventyrar sin honors avelskarriärer om man väntar för länge.
Så nu har vi endast en fertil skogishona, vår egenuppfödda Carrie. Hon är 2,5 år och vi har inte bestämt oss ännu för om vi kommer att använda henne i avel, helt enkelt för att hon inte har utvecklats som vi hoppades på och trodde. Hon har vissa kvaliteter som skulle behöva vara bättre. Hon har ett fantastiskt temperament, bra pälskvalitet. Hon har utvecklats väldigt långsamt, länge varit väldigt liten men väger nu 3,5 kg, en vikt som inte är strålande men för mig i alla fall okej att avla på. Det är hennes huvud som vi inte tycker är tillräckligt bra, det är litet och smalt. Vad jag brukar kalla "ormhuvud". Låg i pannan, lite markerade sidolinjer och ett smalt huvud, alltså inte ett bra trekantsformigt huvud. Ska vi använda en hona i avel så vill vi kunna stå för det och det är väl lite det vi velar fram och tillbaka för om vi kan göra. Eventuellt kommer vi låta henne få en "provkull" om vi skulle hitta en väldigt stark hane som skulle kunna kompensera hennes svagheter. Med provkull menar jag att ta en kull och sedan låta det gå 1-1,5 år och utvärdera den väldigt väldigt noga.
Så som läget är just nu så kommer vår uppfödning ta en ofrivillig paus. Det kommer alltså dröja innan vi får njuta av små kattungar igen. Vi kommer försöka att ta nya tag och några nya honor ska så småningom införskaffas.
Tungt är bara förnamnet på hur detta känns, många tårar har fallit. Men vi får helt enkelt försöka börja om helt från början.
Detta blir vår tredje hona på några år som blivit infertil på grund av livmoderförändringar/ glandulärcystisk hyperplasi/ livmoderinflammationer.
Snacka om maximal otur!
Vi har ingen som helst anledning att i dagsläget misstänka att något virus eller bakterier ligger bakom detta. Inga konstigheter hittades med Divas prover, inte ens förhöjda värden av e-coli som ju är vanligt i katterier. Pammis livmoder kommer att skickas till SVA för analys så får vi se om de kan hitta något. Man vill ju förstås ta reda på om det finns någon anledning till detta, men antagligen beror det bara på ren och skär otur. Vi har inte gett våra honor P-piller men de har av olika ofrivilliga anledningar inte parats tidigt dvs. i samband med deras första löp. Det är väl en gemensam nämnare de har.
Hädanefter kommer vi para våra honor så fort de blir könsmogna. En dräktig livmoder är en frisk livmoder sägs det ju och jag tror i mångt och mycket det stämmer. Risken är stor att man äventyrar sin honors avelskarriärer om man väntar för länge.
Så nu har vi endast en fertil skogishona, vår egenuppfödda Carrie. Hon är 2,5 år och vi har inte bestämt oss ännu för om vi kommer att använda henne i avel, helt enkelt för att hon inte har utvecklats som vi hoppades på och trodde. Hon har vissa kvaliteter som skulle behöva vara bättre. Hon har ett fantastiskt temperament, bra pälskvalitet. Hon har utvecklats väldigt långsamt, länge varit väldigt liten men väger nu 3,5 kg, en vikt som inte är strålande men för mig i alla fall okej att avla på. Det är hennes huvud som vi inte tycker är tillräckligt bra, det är litet och smalt. Vad jag brukar kalla "ormhuvud". Låg i pannan, lite markerade sidolinjer och ett smalt huvud, alltså inte ett bra trekantsformigt huvud. Ska vi använda en hona i avel så vill vi kunna stå för det och det är väl lite det vi velar fram och tillbaka för om vi kan göra. Eventuellt kommer vi låta henne få en "provkull" om vi skulle hitta en väldigt stark hane som skulle kunna kompensera hennes svagheter. Med provkull menar jag att ta en kull och sedan låta det gå 1-1,5 år och utvärdera den väldigt väldigt noga.
Så som läget är just nu så kommer vår uppfödning ta en ofrivillig paus. Det kommer alltså dröja innan vi får njuta av små kattungar igen. Vi kommer försöka att ta nya tag och några nya honor ska så småningom införskaffas.
Tungt är bara förnamnet på hur detta känns, många tårar har fallit. Men vi får helt enkelt försöka börja om helt från början.
tisdag 23 mars 2010
Inga kattungar
Usch känner att det här börjar bli bloggen där jag bara skriver om tråkiga saker.
Hade verkligen behövt något positivt att se fram emot nu och var så glad över att Pammi var dräktig. Tyvärr har hennes dräktighet avbrutits då det antagligen blivit resorption av kattungarna och de har tillbakabildats. Att hon var dräktig och hade kattungar i magen är vi så gott som hundra procent säkra på. Så himla tråkigt! På torsdag ska vi till veterinären med henne och kolla upp henne ordentligt och se så att livmodern ser okej ut. Sedan hoppas vi att allt är bra med henne så hon kan åka på ny dejt med Morris:-)
Hade verkligen behövt något positivt att se fram emot nu och var så glad över att Pammi var dräktig. Tyvärr har hennes dräktighet avbrutits då det antagligen blivit resorption av kattungarna och de har tillbakabildats. Att hon var dräktig och hade kattungar i magen är vi så gott som hundra procent säkra på. Så himla tråkigt! På torsdag ska vi till veterinären med henne och kolla upp henne ordentligt och se så att livmodern ser okej ut. Sedan hoppas vi att allt är bra med henne så hon kan åka på ny dejt med Morris:-)
lördag 20 februari 2010
S*Pax' kastratuppfödning
I slutet av januari löpte Diva äntligen efter ett långt uppehåll. Vi åkte med henne till drömprinsen Belino med stora förhoppningar. Vi hämtade hem henne och på en gång tyckte vi oss kunna se tecken på att hon eventuellt var dräktig. Hon spydde lite vilket hon aldrig gör, åt hela tiden och verkade trött. Efter några veckor började vi kolla efter rosa tuttar men blev lite osäkra. Någon tutte var rosa, någon inte alls och någon lite rosa. Efter ytterligare någon vecka tyckte vi nog att de hade blivit mer rosa och att hon börjat tappa lite päls. Kanske kanske var hon dräktig i alla fall?
Men så upptäckte vi att det kom en gulaktig flytning där bak. Jaha, iväg till veterinären. Orolig för Diva och orolig för att förlora eventuella kattungar. Det visade sig att hon hade livmoderinflammation och livmodern var förstorad och förtjockad, det fanns tack och lov inga kattungar i magen. Enligt veterinären såg det så illa ut att det fanns ingen annan utväg än att kastrera henne. Veterinären trodde att det var en livmoderinflammation som blossade upp i samband med löp.
Det är verkligen så himla sorgligt och knäckande att förlora en sådan avelshona som Diva. Hon hade så mycket att tillföra ragdollaveln och var en enastående mamma. Hon älskade att vara mamma och tog hand om sina bebisar på bästa sätt. Det viktigaste är att Diva har livet i behåll, mår bra och har återhämtat sig. Vi är även så glada att hon fick en kull i alla fall, så hennes gener kan förhoppningsvis leva vidare. Våra drömmar om en hona efter Diva och Belino blev det inget med. Vi har fått ännu en mysig och go kastrat. Vårt avelsarbete går knackigt, sakta och säkert framåt med ett gäng mysiga kastrater.
Vi har haft en hel del ofrivilliga och oförtjänta bakslag i vår uppfödning de senaste åren, men vi kämpar vidare. Någon gång måste det väl ändå ta slut? Ja, jag skriver oförtjänta. Jag tycker faktiskt inte att vi har gjort oss förtjänta av de problem vi har haft, vi försöker vara så seriösa det bara går och lägger ner själ och hjärta i det här med uppfödningen. Visst att vara uppfödare innebär inte att vandra på en rak stig, man stöter på problem, men ibland kan det bli lite mycket!
Vi ser fram emot Pamonas första kull som är beräknad att komma i påskhelgen. Det ska bli så spännande och Pamona mår som en prinsessa. Hon har blivit mycket lugnare och mognare till sättet, hennes päls glänser som den aldrig gjort förr och hon leker och busar. Hungrig har hon blivit också. Pamona äter bara mjukmat och talar om när hon vill ha mat, och det har blivit på lite andra tider och lite oftare än vad det brukar vara:-).
Nu drömmer vi vidare om att så småningom kunna köpa in en ragdollhona och en skogishona, när vi hittar de rätta och när det uppstår kärlek:-). Kanske kanske att vi kan få lite mer fart på uppfödningen.
Tillslut vill jag bara säga att vår 10-åring Flip har varit till veterinären för en seniorkoll och för att ta bort tandsten och kolla upp tänderna. Han är nu som en liten kattunge igen, pigg och drar sina race runt i huset:-). Svaret på proverna har inte kommit ännu, men vi hoppas att de ska se fina ut.
Men så upptäckte vi att det kom en gulaktig flytning där bak. Jaha, iväg till veterinären. Orolig för Diva och orolig för att förlora eventuella kattungar. Det visade sig att hon hade livmoderinflammation och livmodern var förstorad och förtjockad, det fanns tack och lov inga kattungar i magen. Enligt veterinären såg det så illa ut att det fanns ingen annan utväg än att kastrera henne. Veterinären trodde att det var en livmoderinflammation som blossade upp i samband med löp.
Det är verkligen så himla sorgligt och knäckande att förlora en sådan avelshona som Diva. Hon hade så mycket att tillföra ragdollaveln och var en enastående mamma. Hon älskade att vara mamma och tog hand om sina bebisar på bästa sätt. Det viktigaste är att Diva har livet i behåll, mår bra och har återhämtat sig. Vi är även så glada att hon fick en kull i alla fall, så hennes gener kan förhoppningsvis leva vidare. Våra drömmar om en hona efter Diva och Belino blev det inget med. Vi har fått ännu en mysig och go kastrat. Vårt avelsarbete går knackigt, sakta och säkert framåt med ett gäng mysiga kastrater.
Vi har haft en hel del ofrivilliga och oförtjänta bakslag i vår uppfödning de senaste åren, men vi kämpar vidare. Någon gång måste det väl ändå ta slut? Ja, jag skriver oförtjänta. Jag tycker faktiskt inte att vi har gjort oss förtjänta av de problem vi har haft, vi försöker vara så seriösa det bara går och lägger ner själ och hjärta i det här med uppfödningen. Visst att vara uppfödare innebär inte att vandra på en rak stig, man stöter på problem, men ibland kan det bli lite mycket!
Vi ser fram emot Pamonas första kull som är beräknad att komma i påskhelgen. Det ska bli så spännande och Pamona mår som en prinsessa. Hon har blivit mycket lugnare och mognare till sättet, hennes päls glänser som den aldrig gjort förr och hon leker och busar. Hungrig har hon blivit också. Pamona äter bara mjukmat och talar om när hon vill ha mat, och det har blivit på lite andra tider och lite oftare än vad det brukar vara:-).
Nu drömmer vi vidare om att så småningom kunna köpa in en ragdollhona och en skogishona, när vi hittar de rätta och när det uppstår kärlek:-). Kanske kanske att vi kan få lite mer fart på uppfödningen.
Tillslut vill jag bara säga att vår 10-åring Flip har varit till veterinären för en seniorkoll och för att ta bort tandsten och kolla upp tänderna. Han är nu som en liten kattunge igen, pigg och drar sina race runt i huset:-). Svaret på proverna har inte kommit ännu, men vi hoppas att de ska se fina ut.
söndag 14 februari 2010
S*Pax' Mz Bizzy Bean
Vi har fått nya härliga vinterbilder på Bönan som jag ville dela med mig av. Thank you Betty for the photos:-).
torsdag 28 januari 2010
Hoppas på tur
Vad har hänt sedan sist? Förra helgen var jag på SRC's seminarie och uppfödarträff i Göteborg. Supertrevligt som vanligt att träffa sina vänner och bara prata katt en hel helg.
Vad är det jag hoppas ha tur med då? Jo våra honor har äntligen efter låååång väntan kommit igång och löpa. Det började med att Carrie satte igång och det med besked, typiskt tänkte jag att hon är den som löper eftersom hon inte har någon parning planerad. Löpande honor tycker jag är urjobbigt:-). Skrik skrik och detta kissande. Carrie skrek till och med så mycket så att Luna har lärt sig att säga -"Mjau". Hon kan inte många andra ord men mjaua och säga katt kan hon:-).
Men inget ont som inte har något gott med sig, Carrie drog nämligen igång Diva som fick åka till vackra Belino. Han har verkligen utvecklats kanonbra, brett och fint huvud, STOR är han och så trevlig. Belino var kärlek vid första ögonkastet när både jag och Jörgen såg honom som liten kattunge på hans första utställning. Att vi därför fått chansen att komma med Diva till honom känns jättekul. När vi väljer hane går vi naturligtvis väldigt mycket på kvaliteter och hur vi tror hanen kommer matcha våra honor MEN vi går även mycket på hjärta. Det vill säga att vi har fastnat för hanen även på ett känslomässigt plan.
Vi får se om det blir något då Diva tyvärr är ganska svårparad och lägger sig.
Även Pammi har kommit igång att löpa. Igår när vi hade tänkt åka med henne blev det tyvärr värsta snöstormen så det gick inte att bege sig ut med bilen. Usch så sur jag blev. Men tack och lov var vädret bättre idag och jag klev upp 05.30 i morse och åkte iväg med henne så att jag kunde vara tillbaka med bilen till kl 8 då Jörgen behövde den för att åka till jobbet.
Får väl se om hon har hunnit komma ur löp eller hur det går för henne hos Morris. Även han en hane med riktigt bra kvaliteter och trevligt temperament. Pammi är 2,5 år nu så det är hög tid för henne att få sin första kull.
Nu blir det ju ALDRIG som man har planerat, men det hade varit riktigt bra om Diva blev dräktig och Pammi fick sin kull en vecka efteråt. Jag tycker alltid det är lite nervöst första gången en hona ska ha kattungar, innan man vet att hon har bra modersinstinkter och bra med mat. Diva vet vi ju att hon är en exemplarisk mamma som säkert skulle kunna rycka in och hjälpa till med Pammis bebisar om något skulle gå fel och tvärtom också förstås.
Har haft en del funderingar nästan existentiella skulle man väl kunna kalla det kring uppfödningen senaste veckan. Tycker ofta det kan vara så när man åker iväg på seminarie/uppfödarträffar, det drar igång så mycket tankar hos en.
På både gott och ont har jag så mycket känslomässigt engagemang, hjärta, tankekraft och funderingar inblandad i uppfödningen. Jag blir nervös, orolig, glad, stressad, kritisk, lycklig osv i en enda salig blandning. Många gånger kan jag tycka att detta blir väldigt jobbigt och önska att jag bara kunde "ta" en kull som många verkar kunna göra, utan att lägga ner så mycket känslomässigt och utan att vara så noga och petig med allt. Många gånger har jag tänkt -"Men Lotta, det här är faktiskt ett intresse och det ska vara roligt och lättsamt". Inte kännas betungande. Men jag tar uppfödningen på största allvar och är väldigt ansvarstagande. Faktiskt så hade jag bestämt mig innan jag träffade Jörgen att jag inte skulle bli uppfödare, just därför att jag tyckte det innebar sådant stort ansvar, ansvar mot rasen, mina katter och mot kattungeköpare. Jag funderade mycket på vad jag kunde tillföra. Men med Jörgen fick jag ju uppfödningen "på köpet" och med Jörgens stöd och långa erfarenhet kändes det helt rätt att bli uppfödare. Och jag ångrar mig absolut inte, att vara uppfödare ger mig faktiskt så himla mycket. Det är kort och gott så spännande, utvecklande och givande att jag trots i perioder tycker det blir jobbigt, nog har tänkt mig vara kattuppfödare resten av mitt liv.
Jag måste helt enkelt bara tänka på att vissa saker kan jag inte påverka då mitt intresse består av levande varelser. De blir sjuka, dör, honor blir inte dräktiga, planer går i stöpet, förlossningar kan bli komplicerade, kattungar dör/blir sjuka, kattungar behöver stödmatas, du hittar inte någon hane att para med, honorna löper inte osv.
Då och då brukar jag faktiskt fundera ordenligt på om jag vill fortsätta vara uppfödare eller inte. Inte helt sällan efter att något väldigt jobbigt eller chockerande hänt. Väga för och nackdelar, positivt och negativt mot varandra. Det är faktiskt något jag tycker alla borde göra lite då och då. Det är aldrig fel att reflektera och bli påmind om varför man faktiskt håller på med det man gör. Fast det gäller ju förstås egentligen allt i livet:-).
Att livet som kattuppfödare skulle vara glamouröst och bara puttinuttigt och gulligt med kattungar kan man ju bara glömma. Folk skulle bara veta hur mycket tid, pengar och känslomässigt engagemang man lägger ner.
Vad är det jag hoppas ha tur med då? Jo våra honor har äntligen efter låååång väntan kommit igång och löpa. Det började med att Carrie satte igång och det med besked, typiskt tänkte jag att hon är den som löper eftersom hon inte har någon parning planerad. Löpande honor tycker jag är urjobbigt:-). Skrik skrik och detta kissande. Carrie skrek till och med så mycket så att Luna har lärt sig att säga -"Mjau". Hon kan inte många andra ord men mjaua och säga katt kan hon:-).
Men inget ont som inte har något gott med sig, Carrie drog nämligen igång Diva som fick åka till vackra Belino. Han har verkligen utvecklats kanonbra, brett och fint huvud, STOR är han och så trevlig. Belino var kärlek vid första ögonkastet när både jag och Jörgen såg honom som liten kattunge på hans första utställning. Att vi därför fått chansen att komma med Diva till honom känns jättekul. När vi väljer hane går vi naturligtvis väldigt mycket på kvaliteter och hur vi tror hanen kommer matcha våra honor MEN vi går även mycket på hjärta. Det vill säga att vi har fastnat för hanen även på ett känslomässigt plan.
Vi får se om det blir något då Diva tyvärr är ganska svårparad och lägger sig.
Även Pammi har kommit igång att löpa. Igår när vi hade tänkt åka med henne blev det tyvärr värsta snöstormen så det gick inte att bege sig ut med bilen. Usch så sur jag blev. Men tack och lov var vädret bättre idag och jag klev upp 05.30 i morse och åkte iväg med henne så att jag kunde vara tillbaka med bilen till kl 8 då Jörgen behövde den för att åka till jobbet.
Får väl se om hon har hunnit komma ur löp eller hur det går för henne hos Morris. Även han en hane med riktigt bra kvaliteter och trevligt temperament. Pammi är 2,5 år nu så det är hög tid för henne att få sin första kull.
Nu blir det ju ALDRIG som man har planerat, men det hade varit riktigt bra om Diva blev dräktig och Pammi fick sin kull en vecka efteråt. Jag tycker alltid det är lite nervöst första gången en hona ska ha kattungar, innan man vet att hon har bra modersinstinkter och bra med mat. Diva vet vi ju att hon är en exemplarisk mamma som säkert skulle kunna rycka in och hjälpa till med Pammis bebisar om något skulle gå fel och tvärtom också förstås.
Har haft en del funderingar nästan existentiella skulle man väl kunna kalla det kring uppfödningen senaste veckan. Tycker ofta det kan vara så när man åker iväg på seminarie/uppfödarträffar, det drar igång så mycket tankar hos en.
På både gott och ont har jag så mycket känslomässigt engagemang, hjärta, tankekraft och funderingar inblandad i uppfödningen. Jag blir nervös, orolig, glad, stressad, kritisk, lycklig osv i en enda salig blandning. Många gånger kan jag tycka att detta blir väldigt jobbigt och önska att jag bara kunde "ta" en kull som många verkar kunna göra, utan att lägga ner så mycket känslomässigt och utan att vara så noga och petig med allt. Många gånger har jag tänkt -"Men Lotta, det här är faktiskt ett intresse och det ska vara roligt och lättsamt". Inte kännas betungande. Men jag tar uppfödningen på största allvar och är väldigt ansvarstagande. Faktiskt så hade jag bestämt mig innan jag träffade Jörgen att jag inte skulle bli uppfödare, just därför att jag tyckte det innebar sådant stort ansvar, ansvar mot rasen, mina katter och mot kattungeköpare. Jag funderade mycket på vad jag kunde tillföra. Men med Jörgen fick jag ju uppfödningen "på köpet" och med Jörgens stöd och långa erfarenhet kändes det helt rätt att bli uppfödare. Och jag ångrar mig absolut inte, att vara uppfödare ger mig faktiskt så himla mycket. Det är kort och gott så spännande, utvecklande och givande att jag trots i perioder tycker det blir jobbigt, nog har tänkt mig vara kattuppfödare resten av mitt liv.
Jag måste helt enkelt bara tänka på att vissa saker kan jag inte påverka då mitt intresse består av levande varelser. De blir sjuka, dör, honor blir inte dräktiga, planer går i stöpet, förlossningar kan bli komplicerade, kattungar dör/blir sjuka, kattungar behöver stödmatas, du hittar inte någon hane att para med, honorna löper inte osv.
Då och då brukar jag faktiskt fundera ordenligt på om jag vill fortsätta vara uppfödare eller inte. Inte helt sällan efter att något väldigt jobbigt eller chockerande hänt. Väga för och nackdelar, positivt och negativt mot varandra. Det är faktiskt något jag tycker alla borde göra lite då och då. Det är aldrig fel att reflektera och bli påmind om varför man faktiskt håller på med det man gör. Fast det gäller ju förstås egentligen allt i livet:-).
Att livet som kattuppfödare skulle vara glamouröst och bara puttinuttigt och gulligt med kattungar kan man ju bara glömma. Folk skulle bara veta hur mycket tid, pengar och känslomässigt engagemang man lägger ner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)