S*Pax' kastratuppfödning

I slutet av januari löpte Diva äntligen efter ett långt uppehåll. Vi åkte med henne till drömprinsen Belino med stora förhoppningar. Vi hämtade hem henne och på en gång tyckte vi oss kunna se tecken på att hon eventuellt var dräktig. Hon spydde lite vilket hon aldrig gör, åt hela tiden och verkade trött. Efter några veckor började vi kolla efter rosa tuttar men blev lite osäkra. Någon tutte var rosa, någon inte alls och någon lite rosa. Efter ytterligare någon vecka tyckte vi nog att de hade blivit mer rosa och att hon börjat tappa lite päls. Kanske kanske var hon dräktig i alla fall?

Men så upptäckte vi att det kom en gulaktig flytning där bak. Jaha, iväg till veterinären. Orolig för Diva och orolig för att förlora eventuella kattungar. Det visade sig att hon hade livmoderinflammation och livmodern var förstorad och förtjockad, det fanns tack och lov inga kattungar i magen. Enligt veterinären såg det så illa ut att det fanns ingen annan utväg än att kastrera henne. Veterinären trodde att det var en livmoderinflammation som blossade upp i samband med löp.

Det är verkligen så himla sorgligt och knäckande att förlora en sådan avelshona som Diva. Hon hade så mycket att tillföra ragdollaveln och var en enastående mamma. Hon älskade att vara mamma och tog hand om sina bebisar på bästa sätt. Det viktigaste är att Diva har livet i behåll, mår bra och har återhämtat sig. Vi är även så glada att hon fick en kull i alla fall, så hennes gener kan förhoppningsvis leva vidare. Våra drömmar om en hona efter Diva och Belino blev det inget med. Vi har fått ännu en mysig och go kastrat. Vårt avelsarbete går knackigt, sakta och säkert framåt med ett gäng mysiga kastrater.

Vi har haft en hel del ofrivilliga och oförtjänta bakslag i vår uppfödning de senaste åren, men vi kämpar vidare. Någon gång måste det väl ändå ta slut? Ja, jag skriver oförtjänta. Jag tycker faktiskt inte att vi har gjort oss förtjänta av de problem vi har haft, vi försöker vara så seriösa det bara går och lägger ner själ och hjärta i det här med uppfödningen. Visst att vara uppfödare innebär inte att vandra på en rak stig, man stöter på problem, men ibland kan det bli lite mycket!

Vi ser fram emot Pamonas första kull som är beräknad att komma i påskhelgen. Det ska bli så spännande och Pamona mår som en prinsessa. Hon har blivit mycket lugnare och mognare till sättet, hennes päls glänser som den aldrig gjort förr och hon leker och busar. Hungrig har hon blivit också. Pamona äter bara mjukmat och talar om när hon vill ha mat, och det har blivit på lite andra tider och lite oftare än vad det brukar vara:-).

Nu drömmer vi vidare om att så småningom kunna köpa in en ragdollhona och en skogishona, när vi hittar de rätta och när det uppstår kärlek:-). Kanske kanske att vi kan få lite mer fart på uppfödningen.

Tillslut vill jag bara säga att vår 10-åring Flip har varit till veterinären för en seniorkoll och för att ta bort tandsten och kolla upp tänderna. Han är nu som en liten kattunge igen, pigg och drar sina race runt i huset:-). Svaret på proverna har inte kommit ännu, men vi hoppas att de ska se fina ut.